Jaha..........

Nu blir det bloggsemester på obestämd tid.

ingen som lider tror jag....

Jag har kommit i en punkt i mitt 37 åriga liv då allt rasat samtidigt inom loppet av ett par månader.

Delvis mitt eget fel men ändå inte.

Jag orkar ärligt inte mer nu jag, fasar för att det blir som förut dissar allt och alla gräver in mig i ett hörn, vill inte ha hjälpen där är det stoltheten som styr.

Jag har mina systar mina få vänner och min pojkvän thats it. allt annat har jag förlorat.

Mår så dåligt just nu en del av mig skriker efter hjälp men i detta skede kan ingen annan hjälpa än jag själv!! Jag vet bara inte var jag ska börja ...

I mitt snart 38 åriga liv har jag varit med om så många motgångar och knivhugg undrar ibland va fan gör jag för nytta på denna planet?? Men vet ju att jag har det jag har och dom lämnar jag inte i sticket!! Men ja jag orkar inte mer jag vet inte va jag mer kan göra va säger man va gör man m.m

Skitsamma

Förhoppningsvis överlever jag denna gång me...

annars går jag nog under totalt denna gång.

Som jag brukar säga om nog fan stämmer det...

En olycka kommer sällan ensam